Att ha småbarn med allt vad det innebär är en prövning i sig med alldeles för lite sömn , en ständig oro för allt farligt som finns men att ha tonårsbarn är 100 gånger värre….när dom är små vet du ju ivarje fall var dom är!
Kunde inte ens i min vildaste fantasi hur det är att vara mamma till en tonåring.
Det allra viktigaste är att inte glömma bort att prata med sina barn gärna om allt mellan himmel och jord, att smyga in dom där små goda råden och erkänna att även du har gjort tokiga saker, för så är det ju, ingen är felfri.
Med tanke på vad jag själv gjorde för bus i tonåren, är jag glad att jag lever idag och det är väl just det som gör en så orolig….
Jag vill att tonårstiden ska vara så rolig som möjligt inom rimliga gränser, jag vet också att det är en otroligt jobbig tid då man är mittemellan stor och liten, ska hitta sig själv, alla krav på att man ska passa in överallt.
Straffa inte tonåringen utan diskutera hellre igenom vad som hände och varför?
Lyssna vad tonåringen har att säga.
Berätta hur du själv känner och tycker.
För att inte tappa kontakten med sitt tonårsbarn är det nog så viktigt att intressera sig för sin tonåring, knacka på om dörren är stängd, fråga om du får titta på när dom spelar, ställ relevanta frågor, är dom ute och ränner..fråga var dom var, vilka var där osv
Visa att du är intresserad .
Såklart är jag orolig för jag vet ju hur farligt det är därute, tala gärna om din oro och varför, tonåringen tycker ju förstås själv att han/hon är odödlig, inget är farligt men förhoppningsvis fastnar lite grann..berätta gärna om dina egna erfarenheter det har effekt.
Och säg att dom alltid kan ringa hem oavsett vad som har hänt.
Ni som har eller haft tonåringar, vilka är era bästa råd?
Kram Diana
